Ja fyfan vad jag har tröttnat på att vara ledig, å är ledig från jobbet ända fram tills nästa fredag den 16 :/ Ja vi får la se vad jag hittar på dessa dagar.Tillslut somnade jag ju igår, men klockan var nog närmare halv 4 troligtvis :S å klockan stod på 06.50 som vanligt.Det var bara gå upp och klä på sig för att kila ner och möta Bella och Max (max är hunden jag är dagmatte åt varje dag)Men sedan gick vi upp och jag serverade herrn frukost, tog mig själv en apelsin sedan var det bara att lägga sig och kolla på julkalendern och sedan fortsatte vi sova.Klockan ringde några timmar senare, vi klädde på oss och halkade ut i halkan för att rasta lilla Max. Sedan upp och lägga sig igen..Detta var min dag, å fyfan vad tråkigt liv jag har när inte Christian är hemma..Saknar den mannen så det gör ont vid varje andetag jag tar...Imorrn blir det till Vetrinären med min lilla Ceasar, dags för han att kastreras.. Men kommer nog bli bra

Ja vem är jag egentligen?, själv har jag faktiskt ingen aning, jag vet inte vem jag är, vad jag vill utav livet, och om jag ens är åt rätt håll..Känner mig bara så vilsen i mig själv.. Borde vara nöjd med mitt liv, har en underbar STOR familj, med 4 systrar+deras killar+5syskonbarn+underbara föräldrar+en underbar fästman+en farmor+mormor å morfar+massa mer.Men ändå känner jag mig som en främling i mitt liv. Varje gång jag vaknar så vet jag oftast inte vem jag kollar på i spegeln, vem det är som blickar tillbaka. Vet oftast inte varför jag är så älskad av min Christian, varför han inte hittade någon bättre, varför han nöjde sig med mig..Frågorna kan hålla på i en evighet, och det är detta jag ältar verkligen hela tiden.Jag har ett bra jobb som jag trivs otroligt bra med, underbara arbetskollegor.Men i mitt huvud så förtjänar jag inget bra, jag förtjänar ingen trogen man som älskar mig, förtjänar inte en bra familj, förtjänar inte ett bra jobb eller bra vänner..Så jag går varje dag och väntar att blixten ska slå ner och förstöra mitt liv.Jag vet att det kommer hända, känner det på mig.Jag har alltid dragits till trubbel, bara vart tillsammans med svin och elaka killar. Då trodde jag att det var det enda jag förtjänade. och då visste jag vem jag var.Sedan kom Christian in i mitt liv, fast han visste ALLT om mig så älskar han mig oerhört, det skrämde mig i början (gör väl det fortfarande). Men nu har det gått 16månader med denna underbara människa och varför kan jag bara inte inse att jag kanske förtjänar det nu? han försöker intala mig det varje dag, och nu tror jag la på det mer än förr iaf, men vet inte om jag vågar lita på det helt och hållet än :Soch nu är jag inne i en mörk period igen :( den 20 november så åkte min prins, han åkte upp till sälen för att vara där till Maj. Detta river upp mig varje gång jag vaknar helt själv i sängen. Varje gång jag ser tavlan på oss som sitter över sängen. det är som om varje gång vaknar jag lycklig tills jag öppnar ögonen. Då är det nån som sätter in en kniv i mina lungor och jag kan inte andas.Jag försöker intala mig att jag överlevde förra vintern (Som han gjorde samma sak i)Så nu sitter jag här i natten med en kopp te och lyssnar på mina katter som busar lite.Kanske dags att krypa ner i den ensamma sängen och försöka sova för att vakna upp till samma panik morgon som varje dag..All kärlek <3